Konkurrerande skadeorsaker

Högsta domstolen har slagit fast att den utomobligatoriska skadeståndsrättens principer om konkurrerande skadeorsaker ska tillämpas också i fråga om skadestånd i kontraktsförhållanden. Domstolen har därefter lagt dessa principer till grund för tolkning av en bestämmelse om dröjsmålsvite.

Med konkurrerande skadeorsaker menas att två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. När det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar råder det i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar i de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada under samma tidsrymd (s.k. faktisk orsakskonkurrens). Skadevållarna ansvarar då solidariskt för hela skadan.

Högsta domstolen har i NJA 2012 s 597 slagit fast att den utomobligatoriska skadeståndsrättens principer i fråga om orsakskonkurrens ska ligga till grund för motsvarande bedömningar vid skadeståndsskyldighet till följd av kontraktsbrott, om inte särskilda skäl talar emot det. Domstolen exemplifierar med fallet att en köpares produktion stoppas både av säljarens uteblivna leverans av insatsvaror och av en elleverantörs kontraktsstridiga underlåtenhet att tillhandahålla el för produktionen. I ett sådant fall är – skriver HD – utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skadeståndsskyldiga.

Rättsfallet gällde emellertid inte skadeståndsskyldighet utan hur en individuellt utformad bestämmelse om dröjsmålsvite i ett entreprenadavtal mellan Fortum och Trafikverket skulle tolkas. Frågan var om Trafikverket hade att utge vite för förseningar i arbetet med vattenvägar till ett kraftverk. Visserligen försenade Trafikverkets dröjsmål idrifttagningen av kraftverket, men det skulle ändå ha blivit fallet till följd av att en annan leverantör också var i dröjsmål. Vitesbestämmelsens ordalydelse gav utrymme både för tolkningen att Trafikverket skulle utge vite och för den motsatta tolkningen. Det fanns heller inga andra tolkningsdata som gav ledning. HD konstaterade att det under dessa förutsättningar var naturligt att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Sedan man därefter slagit fast vad dispositiv rätt innebär ifråga om faktisk orsakskonkurrens (se ovan), tolkade man vitesbestämmelsen i enlighet därmed vilket innebar att vite skulle utgå trots att det fanns en konkurrerande skadeorsak.

Tillbaka till Frankly #1

Prenumerera på Frankly

Frankly ges ut en gång i månaden till dig som vill veta mer om vad som händer på Frank
och innehåller även artiklar om regler och lagar.

Vi använder cookies på denna webbplats för att ge dig en bättre upplevelse. En cookie är en textfil som sparas på din dator. Genom att använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer om cookies här. Jag förstår