Rekordskadestånd för revisorer

890 miljoner kronor. Det rekordstora skadeståndet dömde Hovrätten för Västra Sverige ut till Prosolvias konkursbo i en mycket uppmärksammad dom nyligen. De som ålades att betala var Prosolvias revisorer, revisionsfirman PwC och revisorn Nils Brehmer.

Till det kom att revisorerna ålades att betala dröjsmålsränta på beloppet sedan våren 2001, vilket tillsammans med rättegångskostnader innebar att den totala exponeringen översteg två miljarder kronor.

I en debattartikel skrev generalsekreteraren för Föreningen Auktoriserade Revisorer att ”domen öppnar dammluckorna i svensk skadeståndspraxis” och att ”det är fler än revisorer som nu måste se om sitt hus”.

Revisorerna överklagade domen till Högsta domstolen, där det ju behövs prövningstillstånd för att målet ska tas upp. Innan man fick besked i den frågan träffade parterna en förlikning. Förlikningen – som gjordes offentlig – innebär att PwC ska betala 742,5 miljoner kronor till konkursboet.

Högsta domstolen kommer alltså inte att pröva målet. Det innebär att hovrättsdomen blir sista ordet i frågan om revisorerna har orsakat skada och i frågan om hur skadan i så fall ska beräknas. I båda de hänseendena har hovrättsdomen utsatts för skarp kritik.

Frågan blir vilken betydelse domen kommer att få för framtiden. Att den kommer att åberopas av käranden i mål om revisorsansvar och annat s.k. professionsansvar råder det ingen tvekan om. Det som återstår att se är vilket intryck tingsrätter och hovrätter kommer att ta av de resonemang som förs i domen om orsakssamband och skada. Möjligen kan Högsta domstolen komma att kasta visst ljus över de frågorna i ett mål där prövningstillstånd redan meddelats. I det målet har en annan revisionsfirma och revisor ådömts skadestånd av Svea hovätt.

En intressant detalj i Prosolvia-domen är att hovrätten delvis tog fasta på resonemang som Högsta domstolen förde i ett nyligen avgjort mål som gäller ett helt annat rättsområde, det s.k. Landskrona-målet (NJA 2013 s 145). Målet gällde en kommuns skadeståndsansvar för skada (brand) som orsakats av en omhändertagen 13-årig flicka. I målet uttalar sig HD i mycket generella termer om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar. Det kan antas att de resonemangen ofta kommer att åberopas av skadelidande framöver.

En annan intressant aspekt är det beviskrav som hovrätten tillämpade. Både i fråga om orsakssambandet och skadan var beviskravet ”övervägande sannolikt”. I målet fanns ett rättsutlåtande av professor Lars Heuman, i vilket han anförde att ”kravet på att en part skall göra sin orsaksförklaring mera sannolik än motpartens förklaring ses som ett mycket lågt beviskrav och att överviktsprincipen eller en snarlik grundsats skall tillämpas”. Med överviktsprincipen menas, tillägger Heuman, att ”minsta tänkbara sannolikhetsövervikt är tillräckligt för att ett påstått rättsfaktum skall läggas till grund för en dom”. Heuman konkretiserar uttalandet i procenttermer och säger att ”en part skall göra sitt påstående sannolikt med något mer än 50 %, t.ex. 52 %”.

Tillbaka till Frankly #2

Prenumerera på Frankly

Frankly ges ut en gång i månaden till dig som vill veta mer om vad som händer på Frank
och innehåller även artiklar om regler och lagar.

Vi använder cookies på denna webbplats för att ge dig en bättre upplevelse. En cookie är en textfil som sparas på din dator. Genom att använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Läs mer om cookies här. Jag förstår